torsdag 25 februari 2016

Morot

Den morot jag odlar heter "Chantenay red cored 3" . Den är god på sommaren (inte riktigt så tidig eller god som knippena från Frillesås men helt okej) och på vintern godare än köpemorötter. Konstig form - kort och tjock! En fördel vid lagring eftersom ytan blir mindre.

Vi vinterlagrar i år för första gången, i sand i gammal matkällare, och det har gått bra hittills. (En alternativ vinterlagring är att täcka (mot frosten) och ha dem kvar i landet). Vi tog upp morötterna sent i höstas, när vi började bli rädda att de skulle frysa fast i landet, bröt av blasten och lät dem torka i korgar ett dygn för att kunna skaka av en del jord. Jag vet inte om det är så en "ska" göra - men det "kändes rätt". Det går åt mycket sand och mycket förvaringskärl (som inte ska vara helt täta). Sanden var något fuktig, den är till för att morötterna inte ska torka ut. Dock gror de alldeles väldigt där i kolmörkret, och det ger väl lite näringsförlust. Det är svårt att få bort sanden mellan alla groddarna, vilket slöar potatisskalaren och gör att vi slänger det bortskalade istället för att ge det till hästarna. Förstår inte hur de kan gro så.

Vissa blir torra och därmed smaklösa, men det beror inte på lagringen utan på att jag vattnade för dåligt i somras - eller om de möjligen växte för fort när vädret passade dem. De torra partierna syns när de skalats och duger ju utmärkt till att koka eller som hästmorötter.

Som var och en förstår är detta en enormt härdig sort som växer så det knakar trots min hårda vanvård. Det är bara att leta upp blasten mellan ogräset och skörda. Vi ska dock försöka gallra bättre i år - vi var tvugna att dra upp dem knippvis eftersom de växt så tätt ihop att de satt fast i varandra.

Rekommenderar denna sort varmt.

fredag 23 maj 2014

Små djur

Klara gillade att leka med myror när hon var knappt ett år och de hade kommit in i huset. De kröp och hon kröp efter och lekte med dem tills de... inte lekte mer. När hon var tre hette fortfarande alla slags insekter "muror". En gång kom hon och sa att hon "dödat en mura", vilket egentligen var en större svart skalbagge, och jag frågade var den var nu (tänkte att den inte skulle ligga kvar på golvet) och hon svarade: "Den gick iväg sen". Det gjorde att jag förstod lite mer hur en treåring ser på döden, och jag förklarade det där med döden lite mer ingående än jag annars skulle gjort, sen när min farmor dog på hösten. Men tycker fortfarande att treåringens tankar om det existensiella är tilltalande. Signe fick en stöt av elstängslet när hon var 3 år. Bra, tänkte jag, då går hon inte dit mer, hästar är ju stora å så där. Men en elstöt är ju lite "overklig", man har svårt att känna varifrån den kommer. Signe hävdade att "det var en snigel som bet mej". Och detta var ändå innan mördarsniglarna krupit hit och vi inte förstod på lång tid att hon var bokstavligen livrädd för dessa mördare. Dessa mördare är ett hot mot mina odlingar, och jag projekterar nu ett elstängsel. Folk jag diskuterar med har lite olika ideer, så nästa steg blir nog ett praktiskt experiment, involverande en kort bit stängsel och en hink sniglar. Behöver en labassistent. Tror Signe kan vara lättövertalad.

tisdag 6 maj 2014

Potatis

Var på en odlingskurs. Frågade lite om potatis. Men kursledaren hade aldrig varit "någon större potatisodlare". Letar efter Grata, en sort som är resistent mot bladmögel och kom under den "biodynamiska" vågen på sjuttiotalet. Men den verkar vara borta. Inget för Monsantos lagstiftning det där med resistens mot sjukdomar förstås. Får försöka sätta mig in i vad det kan finnas för ekologiska KONTROLLERADE sorter och var man kan få tag på dem... potatisen har överhuvudtaget så dåligt rykte. Den anses "giftig" av hälsoivrare och som en "sån där stapelvara" av trädgårdsmästaren jag gick kurs för. Men hur kan man ens tänka i självförsörjningsbanor utan potatis? Vad ska man lixom leva av? Utan stapelvara? Och jag med alla mina torpargener; hade mina förfäder inte tålt potatis hade jag helt enkelt inte funnits. Det går ju an att hitta på lyxkoster utan stärkelserik potatis och spannmål så länge världen tävlar om att förse just oss med delikatesser. Men om vi verkligen skulle försörja oss här i norden, då fick vi allt hålla tillgodo med spannmål, potatis och förhoppningsvis lite mjölk och ägg. Avocadon och de dagliga biffarna blir blott en dröm.

tisdag 29 april 2014

Svenskt jordbruk läggs ned

Jordbruken blir allt större, och allt färre. Färre hektar odlas totalt sett. Det planteras skog och en icke försumbar yta bebyggs. Det finns de som slutar att försöka leva på jordbruket men ändå behåller gården. Månskensbönder alltså. Ett citat från artikeln om månskensbönder: "Lantbrukarnas riksförbund (LRF) brukar tala om två olika typer av jordbruk: de ”röda”, som massproducerar jordbruksprodukter och konkurrerar på världsmarknaden, och de ”blå”, som ägnar sig åt nischproduktion, där det gäller att ha en berättelse kring produkten, satsa på kvalitet och ett hantverk som gör att man kan ut ett betydligt högre pris. – De här två kategorierna har helt olika kunder och helt olika utmaningar, säger Camilla Eriksson. De ”blå” lantbrukarna, som kanske säljer kött eller mejeriprodukter direkt på gården, blir väldigt styrda av värderingarna från stadsborna som vill att det ska vara gulligt och fint på landet. Att bemöta kunder, stå på marknader och vara trevlig mot folk, sköta marknadsföring och försäljning är något helt annat än att köra traktor och mjölka kor. Det är ett annat slags jobb och inte självklart något man är intresserad av som bonde." Vår gård skulle passa perfekt för "blå" produktion. Men jag vill inte gulla med stabor. Jag vill inte ta betalt. Jag är inte sån, vill bara göra rätt för mig själv, helst med råge, och sen försvinna till mitt privatliv. Med främmande folk här skulle jag vilja fly härifrån. En marknad skulle ge mig migrän innan jag ens kommit dit. Att ta betalt för produkter är väl okej, men för att få ett sånt där gulligt jordbruk att gå ihop behöver man oftast ta betalt för upplevelser och kunskap (kurser, kundkvällar, provsmakning, studiebesök), sådant som inte ska kosta något. Jag vill inte. Jag vill odla till oss själva. Blir det något överskott kan jag väl tänka mig att sälja om det räcker med en enkel annons. Idag har jag träffat två linderösvin och nu vill jag ha grisar. De har päls, är keliga och härdiga. Om man ger dem pinnar bygger de kojor. Det är riktiga djur, fast med fläsk på, inte bara fläskproduktionsenheter.

måndag 28 april 2014

Hur kommunicerar man hållbarhet till barn upp till år 6?

Barnen vet att det går åt skogen. Klimatångesten finns där. Det är bättre att ta tag i ångesten och göra något konstruktivt i det lilla än att försöka vara käck och positiv i "det ordnar sig"-anda. Vad kan man göra för något praktiskt då? Jag tror att vi måste få en förståelse för varifrån sådant som mat och energi kommer. Hur mycket jobb det ligger bakom, men också vilken glädje det är att till exempel äta något man odlat själv. Odlingslotter eller odlingslådor på skolan. Studiebesök på jordbruk och i växthus. Matlagning i skogen över bränsle som man samlat - hur mycket går det åt? Dricka vatten som man burit med sig hela vägen. Bygga en jordkällare och försöka vinterförvara grönsaker. I slöjden ger läroplanen utrymme för återbruk. Vem ger lärarna stöd i hållbarhetsarbetet? Idag har jag varit på en utbildningsdag som Globala skolan anordnade. Fakta och pedagogiska tips för förskollärare. Suveränt. Från deras sidor finns länkar vidare till WWF och andra som har bra utbildningsmaterial. En annan riktigt bra länksamling finns på Hållbar utveckling i skolan, ett samarbete mellan RCE Skåne, Malmö högskola och Malmö stad.

lördag 26 april 2014

Från början igen

Idag har Tomas plöjt landet åt mig. Den här gången fick hästen ta det lugnt medan Ferguson 135 gjorde jobbet. Detta för att få en djupare plöjning. Landet ska bli dubbelt så stort i år så det är delvis nyodling i år med. Förra året var ogräset gräsligt.
Det där med att lixom plöja inne i trädgården...
Tvåskärig överumsplog
Harva ska vi dock göra med häst; vår Kärra-Blacken som syns i bakgrunden.

Vinterförvarad palsternacka

Jag har just ätit en stor palsternacka från mitt land! Den kom upp när vi plöjde. Jag blev förvånad att den var så fin. Ett par späda blad hade den satt för att fortsätta sitt liv en sommar till. När jag läser om vinterförvaring av palsternacka ser jag, att man rekommenderas att ha kvar den i landet. Man kan täcka marken så palsternackan inte fryser fast och skörda efter behov. Den växer sent och sägs vara godast frostnupen. En idealisk rotfrukt för mig! Gäller bara att sork och mullvad inte hittar dit.